REMISSYTTRANDE FI:s krav på likviditetstäckningskvot i enskilda valutor och differentiering av säkerställda obligationer i likviditetsbufferten

Allmänt

Förbundet har noterat att förslaget inte riktas mot Förbundets medlemmar men finner ändå anledning att yttra sig, eftersom förslagets innehåll har principiell betydelse även utanför området för likviditetstäckning.

Förbundet förstår att goda skäl, ur risksynpunkt, kan tala för den nationella skärpning av reglerna i LCR-förordningen som förslaget är avsett att innebära. Förbundet noterar också med uppskattning att förslaget bygger på proportionalitet, eftersom det enbart riktas mot de banker, hos vilka de aktuella riskerna huvudsakligen förekommer.

Förbundet avstyrker emellertid förslaget, eftersom de rättsliga förutsättningarna för förslaget förefaller saknas.

 

Rättsliga förutsättningar för förslaget

FI åberopar, som det får förstås, bestämmelserna i 2 kap tillsynslagen tillsammans med myndighetens egen interna process för att fastställa kapitalkrav inom pelare 2, som rättslig förutsättning för förslagets genomförande. I förslaget refererar myndigheten också till artiklarna 8.1 och 8.6 i LCR-förordningen, varför det får antas att även dessa bestämmelser anses utgöra rättsliga förutsättningar för förslaget.      

I förslaget ställer FI krav på att vissa banker ska uppfylla likviditetstäckningskvoter i vissa valutor, i en utsträckning som går utöver kraven i LCR-förordningen och tillsynsförordningen (CRR). Ändamålet med kraven är att skapa generell praxis och att säkerställa likabehandling av bankerna. Under rubriken genomlysning upplyser FI att det finns fördelar med att i förväg offentliggöra den metod som myndigheten avser tillämpa vid fastställande av särskilt likviditetskrav i pelare 2.

Förbundet menar att bestämmelserna i 2 kap tillsynslagen inte innebär att FI givits en allmän befogenhet att uttala krav som en enskild bank eller vissa banker måste uppfylla. Bestämmelserna i 2 kap tillsynslagen uttalar en skyldighet för FI att under vissa förhållanden besluta att ett enskilt institut ska uppfylla visst kapitalbaskrav eller likviditetskrav. Kraven ska i sådant fall uttryckas i ett formellt beslut, riktat mot den bank som avses. Beslutet ska bygga på omständigheter och förhållanden i den specifika bankens risksituation. När det gäller särskilt likviditetskrav förutsätter lagen att beslutet är nödvändigt för att täcka likviditetsrisker i banken. Beslutet måste således innehålla en redovisning och bedömning av de förhållanden i banken som leder till myndighetens slutsats om att beslutet är nödvändigt för den enskilda banken.

 

Förbundet anser att förslaget inte innehåller några bedömningskriterier för omständigheter och förhållanden i en bank, som skulle kunna läggas till grund för ett beslut om särskilt likviditetskrav mot en enskild bank. Innehållet i förslaget är istället orienterat till myndighetens uppfattning om egenskaper i likviditetshänseende som myndigheten vill genomdriva i krav mot vissa banker, trots att uttryckligt stöd saknas i författning. Ett exempel på detta är beskrivningen på sid 10-11 om varför ”De större svenska bankerna behöver upprätthålla en motståndskraft mot likviditetsrisker genom att ha tillräckliga likviditetsbuffertar i olika valutor”. Den typ av resonemang som FI för på dessa sidor, är detsamma som när en viss regel motiveras i lagförarbeten eller i myndighetens egna beslutspromemorior om föreskrifter.

Förbundet ifrågasätter f.ö. om det är praktiskt möjligt att med tillräcklig precision på förhand i promemoria riktad till allmänheten beskriva bedömningskriterier för omständigheter och förhållanden som för en generiskt betecknad bank, ska medföra att särskilt kapitalbas- eller särskilt likviditetskrav ska fattas, eftersom de förhållanden och omständigheter som har relevans för ett sådant beslut, i hög grad varierar mellan banker och ingen bank egentligen är den andra lik.  Om det hypotetiskt sett ändå vore praktiskt möjligt att göra så, uppkommer frågan huruvida detta kan vara förenligt med tillsynsförordningen och med avseende på likviditet LCR-förordningen.

När det sedan gäller FI:s egen och interna process för att fastställa kapitalkrav, menar Förbundet att inte heller den kan utgöra någon grund för de krav som görs gällande i förslaget.

 

Promemorian i förslaget är ägnad att uppfattas som en norm med samma legitimitet som en föreskrift. I förslaget använder FI återkommande ordet ”krav” och formuleringen ” FI kräver”. Den bank som bryter mot normen, riskerar uttryckligen att drabbas av myndighetens ingripande på samma sätt som om banken hade brutit mot någon författning eller formellt beslut. Av intresse i detta perspektiv är FI:s förklaring på sidan 16 i förslaget. Där säger sig FI i grunden vara positiv till att de regulatoriska förutsättningarna för svenska banker ska vara likvärdiga med vad som gäller för banker i andra medlemsländer i EU, men anser FI att det i vissa fall är motiverat att komplettera regelverket med ytterligare nationella åtgärder.  Enligt Förbundets mening är det mot bakgrund av FI:s förklaring tydligt att ändamålet med förslaget är att med ett krångligt resonemang legitimera en norm som inte har uttryckligt stöd i författning.  

Förbundet har i ett tidigare ärende (17-12809) uttryckt samma principiella uppfattning som i detta ärende. I det ärendets beslutspromemoria kommenterade myndigheten Förbundets synpunkter i remissförfarandet med bl a en hänvisning till kapitaltäckningsdirektivets artikel 103. Förbundet noterar att FI i det nu aktuella förslaget inte förefaller luta sig mot artikel 103.

När det gäller det särskilda diversifieringskravet enligt LCR-förordningen, resonerar FI i förslaget på ett aningen annorlunda sätt jämfört med vad myndigheten säger beträffande likviditetskvoter då diversifieringskravet är avsett att hanteras i pelare 1 med stöd av möjligheten att ålägga särskilda begränsningar enligt artikel 8.1 i LCR-förordningen. Förbundet menar att samma principiella ifrågasättande kan göras mot förslaget i denna del som i delen om likviditetstäckningskvoter.      

Förbundet finner således att det förefaller saknas rättsliga förutsättningar för förslaget, men Förbundet vill samtidigt betona att Förbundet i och för sig inte ifrågasätter FI:s uppfattning om huruvida de krav som ställs i förslaget kan vara bra för samhället. Förbundets inställning tar uteslutande sikte på de rättsliga förutsättningarna eftersom dessa enligt Förbundets mening alltid väger tyngre än en uppfattning om vad som kan vara bra eller dåligt.    

 

 

Stockholm den 21 mars 2019

SPARBANKERNAS RIKSFÖRBUND

 

Ewa Andersen, Verkställande Direktör och Bengt Nordström

                          

Senast uppdaterad: 
2019-03-22